I städer…som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse…(Femte Moseboken 20:16-17)

Jag minns en film som kablades ut över världen i början av kriget i Ukraina. Putin sitter i sitt högkvarter i Kreml och håller tal inför en samling förskrämda medarbetare och ett team med kameramän. Han beklagar sig över att Natos högt uppsatta ledare talat kränkande om Ryssland och han vill därför påminna alla om att Ryssland har kärnvapen. Hans blick är tom. Putin är en av de rikaste människorna på jorden. Han låter sig gärna fotograferas ridandes utan sadel med bar överkropp. Många tror att hans tid som president snart är över. Frågan är om han kommer öppna sin svarta portfölj och trycka på den där vita knappen innan han ramlar av hästen.

Efter årtionden av direktrapportering i olika medier från strider runt om i världen, har vi lärt oss att krig ser likadana ut var de än pågår. Sönderbombade byggnader, utbrända bilar, magra hundar som irrar omkring, män i kamouflagekläder med en Kalasjnikov i händerna. Kvinnor som letar efter nära och kära i vrakspillrorna av det som var deras hem. Kvinnor som flyr med sina barn och lite ihoprafsade kläder i en väska. Flyr från männens krig, flyr från våldet och galenskapen. Den som tror att världen kommer bli bättre bara Putin försvinner förstår inte hur världen fungerar. Våldet pågår hela tiden överallt och kommer fortsätta, nya krig kommer starta, kanske bara lite längre bort så att vi inte behöver bry oss så mycket. Så länge världen domineras av patriarkala strukturer kommer det finnas krig, förtryck, våld och massförstörelsevapen. I min förra text (Herre förbarma dig) skrev jag om destruktiva maskulinitetsnormer. Dessa normer utgör själva fundamentet i patriarkala samhällen och den här världen håller på att gå åt helvete i direktsändning, på grund av att den fortsätter lära män att dyrka och sträva efter makt till vilket pris som helst och att bygga höga skyddsmurar kring sina brustna hjärtan.

Den feministiska punkgruppen och konstnärskollektivet Pussy Riot gjorde 2012 världen uppmärksam på den oheliga alliansen mellan rysk-ortodoxa kyrkan och Putin, när de framför altaret i Frälsarkatedralen i Moskva, sjöng en bön riktad till Jungfru Maria att hon skulle driva ut Putin. Bönen var en svidande kritik av Putins alltmer totalitära styre och att kyrkan gick i hans ledband. Medlemmarna Nadya Tolokonnikova och Maria Aljochina dömdes till två års straffläger för aktionen. Den ortodoxa patriarken Kirill av Moskva är Putins allierade. Rysk-ortodoxa kyrkan har hundra miljoner medlemmar och är ett viktigt propagandaverktyg för Putin när det gäller kriget i Ukraina. Putin har lanserat Ryssland som en bärare av kristna konservativa ortodoxa ideal, i motsats till ett ”omoraliskt och dekadent väst”. I början av mars i år höll Kirill en predikan där han menade att Rysslands invasion handlar om att skydda Ukrainas folk från de syndiga influenserna från västvärlden. Många röster har höjts bland kristna samfund att rysk-ortodoxa kyrkan skall uteslutas ur Kyrkornas världsråd, eftersom den aktivt stödjer ett anfallskrig.

Att kyrkan samverkar med krigskulturer är inget nytt, utan en del av kyrkans historia. På många ställen i Bibeln utmålas Gud som en blodtörstig krigare. Profeten Jesaja skriver:

Herren drar ut som en kämpe, som en krigare, upptänd av stridslust, han utstöter härskrin och visar fienden sin styrka. (42:13)

Herren Sebaot, som är en titel på Gud som används av flera profeter i Gamla testamentet, översätts till svenska med ”härskarornas Gud.” (”Härskara” är ett ålderdomligt bibliskt ord för ”armé”.) I bibelcitatet i början av detta inlägg, uppmanar Gud till förintelse. Kristus återkomst blir enligt Uppenbarelseboken ytterst våldsam. Denna text har tolkats som en berättelse om den sista striden då världen skall gå under och de rättrogna räddas. Kristus beskrivs där som en befälhavare, som saknar medkänsla med sina fiender och kastar dem i en sjö av brinnande svavel. Med stöd i Bibeln har den judisk-kristna traditionen omhuldat en bild av gudomen som bidragit till att världen ser ut som den gör idag och att galna män i maktpositioner har tillgång till massförstörelsevapen. Det är en gud som kräver lydnad och hotar med straff, en gud som är allsmäktig och vars avsikt med människan ingen riktigt begriper. En gud som i den yttersta tiden skall återvända och förinta sina fiender.

Kristendomen blev i slutet av 300-talet, under kejsar Konstantins regim, romarrikets officiella religion. Det sägs att han i en vision såg ett kors i skyn med texten ”I detta tecken skall du segra.” Följande natt hade han en dröm där Kristus instruerade honom att använda korset som skydd mot fiender. Konstantin följde rådet och började utsmycka sina militärfanor med kors. En kort tid därefter besegrade han sin motståndare Maxentius och kunde därmed säkra sin makt över Rom. Berättelsen är naturligtvis en legend och finns i lite olika versioner, men den fick stort symbolvärde för kyrkans identitet. Att kristendomen blev  statsreligion i romarriket innebar att alla medborgare tvingades ansluta sig till den kristna kyrkan och andra religioner förbjöds. Tusentals människor strömmade till kyrkan för att döpas och kyrkan fick ta emot stora gåvor. Snart var kyrkan rik och mäktig och Kristus törnekrona började alltmer likna en segerkrans. De första kristna var emot våld och många avrättades för att de vägrade bli soldater i den romerska armen, men tanken att krig kan vara rättfärdiga om fienden uppfattas som syndiga eller bortvända från Gud, började få fäste bland kristna teologer. När kyrkan under århundradena som följde skulle göra hela världen kristen och korstågen drog fram över Europa handlade det inte sällan om att människor fick välja mellan att döpas eller halshuggas. När Columbus kolonialiserade Amerika kom han med korset i ena handen och svärdet i den andra, välsignad av kyrkan. I vad som kallats det största folkmordet i världshistorien utplånades nittio procent av ursprungsbefolkningen i Sydamerika, genom krig, sjukdomar svält och de omänskliga arbetsförhållanden som kolonisationen förde med sig.

På nittonhundratjugo- och trettiotalet bevittnade Europa uppkomsten av fascism i Italien, Spanien och Tyskland. Ungefär en tredjedel av Tysklands befolkning var katoliker och 1933 signerade Vatikanen en överenskommelse med Hitler som garanterade att de tyska makthavarna inte skulle blanda sig i Katolska kyrkans angelägenheter, i utbyte mot att denna inte la sig i Tysklands politik. Det innebar att Katolska kyrkan teg när de judiska medborgarna med hjälp av nya lagar, utsattes för en alltmer inhuman behandling. De protestantiska samfunden var i början av trettiotalet löst samlade under Tyska Evangeliska kyrkan. De flesta präster bekände sig till denna kyrka och det som kommit att kallas för nazifieringen av den tyska kyrkan inleddes. Bibeln skulle nu tolkas i enlighet med den nazistiska ideologin. Det fanns naturligtvis modiga präster och medarbetare som gjorde motstånd, men de flesta protestantiska och katolska kyrkoledarna i Tyskland, gav sitt tysta medgivande till Förintelsen.

Judiska och kristna feministteologer delar en djupgående kritik mot att gudomen framställs som en allsmäktig manlig krigsherre och menar att det inte är något annat än en projektion av patriarkala värden. Patriarkatet är alienerat från den gudomliga kärleken, från Guds sanna väsen, och det som tillbeds är en manlig avgud med egenskaper som rättfärdigar våld och krig, krav på lydnad och mäns maktutövning. Den judiska feministteologen Melissa Raphael har försökt göra upp med de krigiska och våldsamma dragen i den bibliska gudsbilden. Hon menar att upphöjandet och dyrkandet av en maktfullkomlig våldsbejakande maskulin kraft inte bara är något som präglat judisk-kristen tradition, utan också är ett dominerande inslag i den nazistiska ideologin. Många berättelser om Guds brutala handlande i Bibeln har dessvärre enligt Raphael, stora likheter med den politiska terror som nazismen representerade.

Förintelsen av sex miljoner judar i nazistiska koncentrationsläger under andra världskriget var ett ofattbart trauma och skapade helt nya förutsättningar för den teologiska reflektionen inom judisk tradition. Raphael menar att denna reflektion till största delen varit ett manligt projekt, där kvinnors erfarenheter aldrig fått något utrymme. Denna teologi har utgått ifrån att Gud är allsmäktig och uppgiften har därför varit att försöka hitta förklaringar till varför Gud inte ingrep och stoppade det fruktansvärda lidandet. En slutsats blev att Gud är död. Att Gud inte ingrep i Förintelsen är bevis för att Gud inte existerar. En annan ståndpunkt hävdade att det var fruktlöst att fortsätta utöva tron, eftersom Israels Gud uppenbarligen inte gick att lita på. Ytterligare en tolkning som fördes fram var att då Förintelsen var ett resultat av människans fria vilja och den fria viljan är det som definierar människan, var Gud tvungen att avstå från att ingripa.

Raphael  menar att problemet med alla dessa teologiska slutsatser är att ingen vill ifrågasätta Guds allmakt. Samtliga tar för givet att Gud är en allsmäktig maskulin kraft som förväntades ingripa och förinta motståndarna. Teologerna förklarade hellre Gud som död, än att fråga sig om Gud kanske är annorlunda, om Gud kanske saknar makt att ingripa. Raphael hävdar att Gud var närvarande i förintelselägren hela tiden, men att hennes ansikte varit dolt bakom den patriarkala gudsbilden och därför har ingen kunnat se henne. Ingen har sökt henne där hon fanns.

Raphael har intervjuat kvinnor som överlevde förintelsen. En del av kvinnorna vittnade om att de förlorade tron på Gud i lägren, men smärtan över det var marginell i relation till smärtan över förlusten av familj och vänner. Kvinnornas gemensamma upplevelse var att det enda som gjorde livet och döden i lägren uthärdligt var närvaron av en annan människa som visade medkänsla. Det betyder att det är relationer till andra som är det viktigaste för människan, inte att det måste finnas en högre makt med total kontroll över tillvaron.

Shekinah, är ett hebreiskt ord som betyder att ”vistas” eller ”uppehålla sig” och används inom judisk tradition för att beskriva Guds närvaro. Då termen har ett feminint genus uppfattas det som en kvinnlig gudomlig närvaro. Raphael knyter an till detta begrepp och menar att Guds sanna, djupaste identitet är moderskapet. Gud verkar inte i världen genom mirakulösa ingripanden som trotsar naturlagarna. Guds närvaro manifesteras genom människors kärlek och omtanke. Gud, som är helt god, är närvarande i den transformerande kärlek som helar och befriar oss. I det judiska samhället har kvinnor traditionellt tagit hand om sjuka och döende, något de också gjorde i Auschwitz. De tvättade deras ansikten och kroppar, värmde dem, sjöng för dem, gav dem av sina egna knappa matransoner, höll deras händer. Enligt Raphael var Gud närvarande i Auschwitz i den medkänsla kvinnorna visade när de hjälpte sina medfångar att överleva eller lindrade deras död. Det ofattbara med Förintelsen var inte de rykande skorstenarna, utan den mänskliga kärlekens mysterium som ondskan inte kunde övervinna.

Att använda kvinnors omsorg som utgångspunkt för en teologisk modell innebär inte att reducera kvinnors roller till att enbart handla om att ta hand om andra. Det är en fråga om att uppmana alla människor att visa medkänsla och att inte vända sig bort. Det är allas vår kallelse, vårt enda hopp. Gud(innan) finns i ditt och mitt hjärta. Hon är sårbarhet, tröst och mod. Du kan kalla henne Moder, Vishet, Livgiverska, Kärleksgudinna. Hon är beroende av oss. Hon vill hela det som gått sönder. Så som hon älskar oss, skall också vi älska varandra. Alla skall förstå att vi är henne trogen, om vi visar varandra kärlek.

(Raphael, Melissa, 2006, The Female Face of God in Auschwitz, Routledge, London/NY)