Månad: augusti 2020

UTSÄTT DEM FÖR VAD NI VILL

Jag hade många smeknamn när jag växte upp. Hora, luder, slyna, fitta. Jag lärde mig tidigt att min kropp saknade skydd och tydliga gränser. I skolan och på ungdomsgården vande jag och mina tjejkompisar oss vid att bli tafsade på i tid och otid. Den som inte var på sin vakt kunde bli indragen på en toalett av ett gäng killar och få byxorna neddragna. Förnedringsritualerna var många och fantasifulla. I baksätet på en raggarbil lyssnade jag till hur tre män i tjugoårsåldern diskutera vem som skulle ta min oskuld. Wonderbaumgranen som hängde i backspegeln spred sin säregna doft och på radion sjöng Bobby McGuire Ewe of Destruction. Jag var 14 år, 155 centimeter lång och vägde 42 kilo.

En höstkväll 1986 blev jag våldtagen. Jag kände skuld efteråt, för jag kände den här mannen och hade frivilligt gått med honom hem. ”Är du så djävla korkad att du tror att du kan följa med mig hem, dricka vin och prata, och sedan gå härifrån utan att ligga med mig?” Jag kommer bara ihåg fragment av övergreppet, men jag minns hans händer runt min hals. På kvinnojouren avrådde de från att anmäla eftersom jag följt med till hans lägenhet. En utredning och en eventuell rättegång skulle bara innebära en ny kränkning. I mitt hjärta finns fortfarande kvar en tagg av skuld. Ingen syndabekännelse har kunnat befria mig från den känslan.

Det är inget särskilt med min berättelse. Jag delar den med många andra. Var tredje kvinna i världen utsätts någon gång i sitt liv för fysiskt eller sexuellt våld. De sexuella övergreppen, våldet, trakasserierna och öknamnen, underminerar kvinnors självförtroende och har i alla tider fungerat som effektiva kontrollmekanismer för att hålla kvinnor rädda och följsamma. Hatet och föraktet mot kvinnor är uråldrigt och har smittat ner allt, inte minst religiösa föreställningar. Kristendomen, precis som alla andra stora religioner har uppstått i patriarkala samhällen och kulturer. Det är ingen slump att Buddha, Abraham, Jesus och Muhammed alla är män.

Bibeln är kristendomens urkund och heliga bok. Jag läser i den varje dag. Bibelns värld befolkas av bröder, söner och fäder, manliga profeter, lärjungar och evangelister. Bibeln har historiskt spelat en framträdande roll när det gäller att upprätthålla patriarkatet. Det finns ett samband mellan att män beter sig som svin och förnedrar och våldtar kvinnor och att mannen i bibeln beskrivs som gudslik och kvinnan som hans undersåte. Paulus skriver ogenerat i Korinthierbrevet att ”mannen är en avbild och avglans av Gud”. När män på 1600-talet anklagade kvinnor för häxeri och kastade dem i havet med bakbundna händer, sanktionerades det utifrån att mannen i bibeln utmålas som Guds ställföreträdare på jorden och kvinnan som fresterska och den som orsakat att synden kom in i världen.

Jag stannar kvar i kyrkan, för det finns också en annan berättelse. En berättelse som paradoxalt nog gör motstånd mot de gudomliga maktanspråken och det manliga högmodet. I många texter framträder en sårbar röst full av medkänsla. Den rösten sätter oss i förbindelse med universums brustna, älskande hjärta. Den viskar att bara kärleken kan rädda oss. Den rösten har inspirerat och gett människor mod att göra den här världen till en vackrare och mer uthärdlig plats att leva på. Tyvärr är den andra rösten, den hotfulla, sexistiska rösten som kräver underkastelse, mycket lättare att höra. Den har nästlat sig in överallt, på var och varannan sida. Jag stönar högt och slår igen min bibel. Genom historien och in i vår egen tid har kristna kyrkor och individer gjort sig till språkrör för denna hotfulla röst och tryckt ner kvinnors livskraft och stängt ute hbtq-personer och andra utsatta grupper från kyrkans gemenskap. Sagt att de kommer hamna i helvetet. Så gudlöst och sorgligt. Jag brukar trösta mig med sångaren och rockpoeten Nick Caves ord:

”Jesus har kidnappats av vulgära människor med en orättfärdig agenda. Som kristen associeras du med en skock psykopater, homofober och fan och hans moster, när kristendom egentligen handlar om något så vackert som förlåtelse och kärlek.”

Det hänger en man uppspikad på ett kors i kyrkan, en man som enligt traditionen offrats för våra synders skull. Samtidigt vet vi att det är kvinnan som behandlats som den verkliga syndabocken. Det är hon som fått bära skulden och anklagats för att vara oren, lättlurad, korkad och liderlig. Män i alla tider har projicerat sina rädslor och fantasier på kvinnor och kallat det teologi, filosofi och vetenskap. Kvinnor har uppfostrats att ta hand om andra och tvingats överge sin frihet och sin egen längtan. Kvinnor har fått göra skitjobbet, skurat golven, passat upp, gått på gatorna, glömts bort. Kvinnors kroppar har invaderats av patriarkatet och behandlats så vanvördigt att kvinnor lärt sig hata, skämmas och äcklas över sig själva.

Det hade varit mer relevant om Kristus varit kvinna, om det var en kvinnokropp som hängde där, naken, blodig och övergiven. Då hade vi bättre förstått den gudomliga kärlekens utsatthet och närvaro i världen. Något som i stort sett gått förlorat är att den tidiga kyrkan identifierade Jesus med Visheten. Visheten är enligt den judiska traditionen den kvinnliga aspekten av gudomen och beskrivs där som syster och frälsare. Hon är den gudomliga dottern som fanns med när världen skapades. Jesus uppfattades i vissa grupper som en inkarnation av Visdomen och många Jesusord är direkta citat från texter i den judiska litteraturen där Visdomen talar. En sådan syn på Jesus har naturligtvis ignorerats och försvunnit i en androcentrisk tolkningstradition.

Rubriken på detta inlägg, ”Utsätt dem för vad ni vill”, är hämtat från en text i Domarboken (19:24) som handlar om en far som erbjuder sig att skicka ut sin dotter och en bihustru till en manlig pöbel som står utanför hans hus. Han hoppas på så sätt kunna förhindra att de aggressiva männen våldför sig på den levit som gästar hans hem.